Ester Leonora, gift Lohm, född 12 januari 1913
Till minne av min kära farmor Valla
Det var många flugor hos farmor. Hon fångade dem, alltid, hon tog flugorna i luften, bakifrån, med bara handen. Farmor missade aldrig.
Det var alltid sommar hos farmor. Det var sommar med smultron som vi plocka i rabatten runt Staby och där växte också rosor, Queen Elizabeth. Vackra stora skära rosor. Hos farmor fanns alltid bullsnurror, med en speciell form på bullarna som ingen annan gjorde, och spritskransar. Kaffet serverades i en liten blå tunn porslinskopp, med grädde, mycket grädde.
Det luktade rent av barnängens tvål och farmor använde tvättlappar. Tvättlappar i vit frotté.
Det var alltid lek och tålamod hos farmor. Farmor hade alltid tid. Hon hade inte bråttom, ja det hade hon säkert ibland men det var inget jag märkte. Och hon gav av sin tid som tycktes oändlig.
Jag minns mina stunder med farmor väldigt tydligt. Nu försöker jag på något sätt summera vårt liv tillsammans och vad hon gett vidare, till mig, hennes första barnbarn.
Jag minns alla ord hon lärt mig och jag minns och känner en enorm trygghet i det som var min farmor.
Alla borde få ha en sådan farmor. Förmånen att få en generation till, bakåt, är att man får helt andra insikter, lär sig andra saker om det som var vid en annan tid.
Farmor var aldrig rädd. Aldrig osäkert på vad som skulle hända, utan väldigt trygg och lugn.
Jag älskade höra farmor berätta – och berätta kunde hon- om hur det var nar hon var liten. Alla historier om sin uppväxt, syskonen i Kyrketorp, om Sara, om Kurt och alla kamraterna i skolan, om torparungar och skomakarn, om de klasskamrater som inte kunde komma till skolan på vintern för de hade inga skor, om löss och loppor, om lille Prick, om hur det var på Staby när farmor kom dit som nygift, när hon fick pappa och om livet på landet. Jag älskade att lyssna på det!
En sommar, jag väl runt 8-9 år, var jag hos farmor. Det var ärtsäsong, vilket innebär att stora hinkar var fyllda med ärtor som skulle spritas. Vi satt under hängasken, och spritade ärtor. Det var jag, farmor, fröken och Sara. Farmors syster Sara var med och förutom att sprita berättade hon spökhistorier, hemska, läskiga historer om händelser från Näsby, Stjärnorp – alla gårdarna runt omkring.
Inte vågade jag sova själv efter att ha lyssnat på dem! Jag skulle absolut sova hos farmor, och inte på gästrummet, många hundra meter ifrån sängkammaren. Jag flyttade in till farmor.
I samma sängkammare föddes min pappa. När jag väntade tvillingarna så pratade vi om att föda barn. Farmor berättade om hur det var när min pappa föddes och hon sa att ja, visste gjorde det ont med det var bara och ta ett stadigt tag om madrassen och trycka på. Jag tänkte mycket på det. Om att ta ett stadigt tag och trycka på, och om att vara så trygg. Hade farmor klarat det i
sängkammaren på Staby skulle väl jag klara det, på sjukhus med all hjälp….
Farmor hade ju bara hjälp av ackuschörskan
Jag lärde mig många ord av farmor. Ord som ingen annan kunde använda eller använder, som kanske är på väg bort.
Några ord som farmor använde finns för alltid kvar hos mig:
Som ackuschörskan, barnmorskan som vi kanske säger idag?
Ett annat ord är Dyschan,
man skulle vila sig på dyschan, eller sitta på dyschan och titta på kort i album eller vad vi nu gjorde.
Rya (på östgötska) Farmor ryade med folk, dvs hon satte folk i arbete och gav instruktioner, sa till vad som skulle göras, då ryar man.
Ett annat väl använt ord var: Jippo.
Jippo kunde vara något roligt kalas, fest eller händelse. Men jag kände alltid att det inte var riktigt bra utan av mer tveksam natur om det var ett kalas eller festlikhet som benämndes jippo. Det kunde vara på ett jippo på TV eller i Linköping eller hemma hos någon. Det kunde vara cirkus eller tivoli, men inte helt invändning fritt utan det var något suspekt, oklart för mig, vad.
Också jullen, jullen stod i köket, mitt på golvet, och var som ett skåp med luckor för förvarning och en arbetsbänk. Idag heter det köksö.
Farmor lärde mig dricka kaffe med grädde i en blå kopp fin porslinskopp när jag var kanske fyra år. Det var mest grädde och spritskransar, men lite kaffe. Och det var fest. Fest var det också att klä ut sig till prinsessa i farmors fina nattlinnen. De hade små rosor i vackra färger och hade puffärm, i bäckiböljatyg. Farmor sydde dem, på trampsymaskinen i pannrummet. Fest var det också när det var jul, eller någon högtid och var det fest då skulle det vara ananaspudding. Vi gör den fortfarande när det är fint kalas!
Först gången farmor träffade Estelle och Ellinor var på Staby när de kanske var 6 veckor gamla. De skötte sig så fint men fram på kvällen så började någon,(inte farmor) jag minns inte vem av tvillingarna, skrika för fullt. I början låtsades vi inte om det så mycket men efter ett tag började jag känna mig lite stressad av allt skrik. Farmor var helt lugn och sa: Barn behöver skrika, varje dag, de vädrar lungorna. Och tänk så bra! Varje gång de skrek – utan att vi kunde riktigt hitta orsaken till skriket, så sa vi, nu, nu vändrar hon lungorna!
Det här är ett axplock av min barndom och mina minnen av min farmor. Det finns förstås många fler. Jag har haft förmånen att ha en farmor, en närvarande, omtänksam, trygg och kärleksfull farmor, vi är några som delat på henne, men hon räckte - länge!
Tack kära farmor Tack!