Rystadrötter

Anna Maja Lambert, f. Törnvall

Anna Maja föddes den 3 januari 1907 som det femte av Maria och Henrik Törnvalls barn. Hon var deras första flicka, äldsta dottern, och kanske kom det att prägla den första tredjedelen av hennes liv, då hon blev det av barnen som tog på sig att vårda först Henrik, sedan Maria, då de insjuknade och gick bort med sex års mellanrum 1932 och 1938. Det låg nära till hands, inte bara för att hon var den äldsta dottern, utan också för att hon 1927-1930 hade utbildat sig till sjuksköterska vid lasarettet i Linköping.

”Av din gärning beror det” heter den skrift som sammanställdes med anledning av att sjuksköterskeutbildningen i Linköping firade sitt 100-årsjubileum 1995. I sitt förord skriver Gunilla Boman ”..vad hade det blivit av den här jubileumsskriften utan de personliga, målande skildringarna av vardagen förr? Jag har fått dem av sjuksköterskor som verkligen kan berätta. Anna-Maja Lambert är en av dem.”

I kapitlet ”Kan syster komma” berättar Anna Maja om dessa år. Det handlar mycket om hygien och renlighet, perfektion, respekt och långa arbetsdagar – ”på skolan fick man ju inpräntat i sig hur viktigt det var att få tjäna sina medmänniskor. Det blev liksom en etisk fostran också..”.

På baksidan av hennes sjuksköterskebrosch, en vacker blå rundel med vitt Georgskors, märkt med LLS står hennes initialer, som då 1930 var AMT och därunder mottot: Låt mig få tjäna dig allén, i trohet sann, i kärlek ren.

Detta passade Anna Maja utmärkt – så ville hon ha det. Flitigheten, det gick inte an att vara sysslolös. Prydligheten, hel och ren, även under och runtomkring!

Men regler och disciplin hindrade inte Anna Maja från att vara lekfull, nöjeslysten och okynnig: ”Springa, fick man inte göra – man skulle uppträda värdigt, inge respekt och visa respekt – men vi fick gå i rask takt. Och hade vi inte annat att göra så skulle vi gå snabbt i korridoren och glänta på en och annan dörr. Man måste se upptagen ut. Men i blomstergången på väg mot matsalen, där sprang vi!” Anna Maja älskade att dansa, och hon älskade bio, teater, och senare TVn.

Anna Majas karaktär och sinnelag hade naturligtvis formats av uppväxten på Kyrketorp. Den stora syskonskaran, de beundrade storebröderna, de älskade systrarna. Maria var en förebild som mor och maka. Vi som aldrig träffade vår mormor minns henne ändå genom de fyra döttrarna, så lika i sin glädje, sin flitighet, sitt ansvar, sin medmänsklighet.

Glädjen över livet, över allt vackert, konst och natur, möbler och blommor hade Anna Maja tidigt. Och det måste hon fått med sig från Kyrketorp. Hon var en riktig bosättare redan som barn. Hon älskade att heminreda, att omge sig med vackra saker, som hon vårdade ömt. På baksidan av ett allmogeskåp som vi har därhemma står det:

”Jag köpte detta skåpet på auktion när jag var 12 år gammal för 5 kronor. Jag tyckte det var så vackert med blommorna på dörrarna, och jag har haft mycket glädje av det i hela mitt liv.” Det skåpet var nog mer än 100 år gammalt när hon köpte det, och det har blivit ytterligare nästan 90 år äldre i hennes vård.

Hon vårdade sin omvärld, sitt hem, sina vänner, sina blommor, sin trädgård, sin familj. Hennes systrar och bröder betydde mycket för henne. Och så barnbarnen förstås – allt det som var tid- och energikrävande i hennes eget liv hade ju börjat falna då, och hon kunde blomma ut i sin kärlek till barnbarnen. De fick verkligen njuta av den berättarkonst, omvårdnad och omsorg som hon tidigare i livet fördelat på många andra, föräldrar, syskon, patienter, vänner och familj, hem och trädgård.

För barnbarnen hade hon alltid tid, hon var ständigt beredd. Så fort det krisade kom hon tuffande i först den blå, sedan den gröna Saaben. Hon stannade och städade, ordnade och vårdade, lagade och lappade, outtröttlig. Och så berättade hon, mest om Kyrketorp och Kurt och de andra syskonen, Bullerby-historier och sagor om vartannat. Det behövdes inga andra mediciner för att barnen skulle tillfriskna – men sen var det ju problemet att de inte ville bli friska och gå tillbaka till skola och dagis, för det var så skönt att vara sjuk och bli ompysslad, få riktigt smör på smörgåsarna, grädde till jordgubbssylten, och få lyssna till alla dessa sagor!

Jag hoppas att hon förstod hur mycket vi, barnbarnsföräldrarna, uppskattade detta, för vi var ju alltid så jäktade, upptagna med vårt, hade svårt att stanna upp och se vad som pågick just då och just där hon var just då!

Kanske förstod hon det i alla fall. En av hennes bästa vänner i livet var en gammal dam i Halmstad, tant Mimmi – ja vi barn tyckte hon var gammal, vi var 10-15, hon var knappt 50 år äldre. Tant Mimmi blev Anna Majas främsta vapendragare, hon stod bi i allt, och hon ställde upp och hjälpte till med passning av oss barn, på samma sätt som Anna Maja sedan ställde upp för oss, och våra barn, och sedan för tant Mimmi när hon inte orkade längre.

Anna Maja slog aldrig dank – jag tror inte att jag någonsin sett henne sitta och bara lata sig. Inte när hon var yngre i alla fall – när hon blev gammal, sisådär 90, så satt hon ofta i lä (hon avskydde drag) med ryggen mot den varma väggen på Tallbacken och ansiktet vänt mot solen. Det var då hon hade börjat se dåligt, och inte kunde rensa rabatterna, plocka ogräset, lika effektivt som tidigare.

Vi minns henne som ogräsets fiende, dubbelvikt, med ansiktet några decimeter från marken. Hennes trädgård krympte ju med tiden – till slut hade hon bara den lilla rabatten vid bilparkeringen på Linggatan, i gruskanten – men den fyllde hon med aklejor och kungsljus, anemoner och snöbollar. Och så lite dill och persilja förstås. Det måste hon alltid ha för att kunna kila ut och knipa av en liten knippa till potatisen och steken, det var ett måste för henne.

Vi minns hennes rosenrabatt på Fässbergsgatan, vinrankan och aprikos-spaljen på Byaledsgränd, den lilla oasen med vajande tujor och blommande clematis på Hunnebergsgatan, och det stolta kungsljuset på Linggatan (som hon hade hemfört från västkusten och nedfört i den östgötska myllan. Aldrig, när hon såg en särskilt förtjusande planta, kunde hon motstå frestelsen att knipsa ett skott som hon virade i en fuktat servett och tog med sig hem i den plastpåse, som hon just för detta ändamål alltid medförde i sin handväska.)

Anna Maja lämnade inte mycket efter sig i sin lilla lägenhet på Blåsippan, där hon bodde de fyra sista åren av sitt liv. Det mesta av sitt vackra hem hade hon redan delat ut – vi barn sliter nu på hennes välvårdade gamla möbler, matserviser, glas – för att inte tala om dessa spetsförsedda lakan och örngott, broderade dukar, näsdukar och handdukar.

Kvinnokraft.

Varje jul tar vi fram hennes adventslöpare, och juldukar, och det finns så det räcker till barnbarnen den dag de blir intresserade av sånt. Anna Maja stickade också, ett tag så mycket att vi nästan inte hade avsättning för allt som hon kom med. En tröja och några slipovrar finns fortfarande kvar, slitstarka. Framför TVn satt hon, och stickade och följde med stort intresse alla fantasifulla äventyr som visades då, jag är säker på att hon skulle ha älskat alla såpor som visas i dag. Många av våra telefonsamtal de sista åren, medan detta pågick, handlade just om vad hon hade sett i TV. Det var på gott och ont – ibland, vid fikat på jobbet, framstod jag som en expert på TV-underhållning – utan att ha sett ett enda avsnitt.

Och hennes återberättelser var ofta mycket mera spännande än originalversionen, som till exemplel när hon hade varit på bio i Halmstad med Bengt, och sett filmer som Den tredje mannen, Casablanca och De djävulska. Mitten på 1950-talet måste det ha varit. När jag senare såg dessa klassiker på riktigt, blev jag besviken – mammas berättelse var bättre – hon borde ha fått guldpalmen, eller vad det nu var som gjorde dessa filmer kända.

Anna Maja hade en underlig sentimentalitet – hon var annars inte särskilt känslosam, men hon kunde ibland hänge sig åt det tårmilda eller romantiska –flickan med svavelstickorna, de röda skorna, den lungsotiga kameliadamen. Hon hade ju arbetat på tuberkulospaviljongen på Linköpings lasarett, och senare på sanatorium. Många av de som fäste sig vid Anna Maja var naturligtvis patienter. På hennes sekretär i lägenheten på Blåsippan stod en liten kritteckning som föreställde Kyrketorp. På baksidan står det: Till Syster AnnaMaja på Fagereds sanatorium, ritat av en patient efter ett fotografi på 1930-talet av barndomshemmet Kyrketorp, Rystads församling, Östergötland.

Anna Maja utförde sin sjuksköterskegärning under flera dynamiska för att inte säga dramatiska decennier. I början var det brist på effektiva mediciner. Detta var före vaccinet mot difteri och polio, och före penicillinet. Vårdtiderna var långa, och många plågades svårt. Många dog, unga som gamla. Hon måste ha blivit berörd av detta, men ändå måste hon hålla det ifrån sig. Hon månade särskilt om de svaga, de utelämnade, de ensamma, de uteslutna, de orättvist behandlade, och kanske förmedlade hon på så sätt den känslan för rättvisa och jämlikhet som vi barn fick med oss.

Anna Maja hade en märkvärdig förmåga att göra sig vän med människor, som inte glömde henne även om det var korta möten. Det finns ett brev bland hennes saker som är daterat 5 februari 1986 och lyder så här:

Kära fru Lambert,

När jag såg födelse-dags-fotot i Corren – Kom jag så väl ihåg att det var hos Er som jag köpte min tvättmaskin. På Fynd-annons tror jag det var.

Tänk att den har hållit ända sen jag köpte den, men i förra mån. luktade det bränt. Så nu skaffade jag en ny ”toppmatad” hos Giganten i Linköp.

Fick så gott Kaffe med goda Kakor, har smaken i munnen än. (nästan)

Kram från Millan

På Bläsippan samlade Anna Maja på sig ett överflöd av vykort. Många, många var från barnbarnen. Här några exempel:

Kära Farmor/Mormor

För mig kommer du alltid att vara lite av en sagotant- och dina berättelser kommer nog att leva vidare i flera generationer. Tänk vad många historier jag bär med mig från dig, från Kyrketorp, om din underbara uppväxt, om Kurt och alla syskonen.

...och nästa:

Tack för senast. Det var så roligt att få träffa dig och sitta och prata. Man lär sig så mycket av dig. Vi kommer och hälsar på dig snart, och då skall vi dansa och spela för dig och de andra som bor där du bor.

… och nästa:

Hur har du det. Det är så tråkigt att vi ses så sällan numera. I går satt jag och gick igenom ditt syskrin som jag fick av dig när jag flyttade hemifrån. Alla små askar, knappar, namnlappar och broderier fick mig att minnas dig och jag kom ihåg vilket äventyr det var att gå igenom ditt smyckesskrin som barn. Minnet, saknaden och melankolin fick mig att börja gråta. Jag tänker på dig så mycket. Alla minnen, älskar dig!

Andra vykort är från resor i fjärran länder, alla världsdelar, medelhavsländerna, Asien, Amerika och Afrika. Länder som Anna Maja också hade besökt, för länge sedan i Bengts sällskap. Så här står det på ett av barnbarnens kort:

Jag hoppas att du har ditt förstoringsglas så att du kan läsa vad jag skriver. Jag tänker på dig. Hösten har kommit och det är regnigt och kallt. Jag vet att du vill att det skall vara varmt omkring dig. Om en vecka åker jag till Afrika. Skall bli spännande. Jag skickar ett kort därifrån. Annars är allt bra. Hur har du det? Du har ju blivit farmorsmor och mormorsmor den senaste tiden och det är ju fantastiskt. Jag hoppas vi ses snart igen. All min kärlek, ditt barnbarn ….

När allt var slut kom det också några rader: Tack står det, för att jag hann viska några kärleksord i ditt öra innan Du försvann i drömmarnas värd. Det känns bra att veta att Du hade det bra in i det sista och att någon hela tiden satt hos dig, höll dig i handen, sjöng för dig. När vi pratades vid i julas lät du så glad och pigg. Jag hade så gärna velat stryka dig över de rosiga kinderna och lukta lite bakom din örsnibb till farväl….

Anna Maja har efterlämnat en riktig skatt av minnen, notiser, brev och personliga prylar och föremål. Kanske blir det tillfälle att komplettera denna osorterade "biografi" med några av hennes egna brev och berättelser – det skulle ge en fylligare och rättvisare bild av henne.

Hon dog den 12 februari 2006, sex veckor efter sin 99-årsdag. "Sjuksköterskan som var sagotant" är överskriften på den lilla nekrologen över Anna Maja i Corren. "Hon tröttnade aldrig på att vårda människor och natur" står det i ingressen.

Så sant!